Julia TS

Mina 100 dagar i Afrika är snart slut. Har sagt hejdå till familjen, barnen och killarna i huset och allt är nerpressat i väskan. Sitter på bussen mot Nairobi och det enda jag kan tänka är: jag vill inte åka härifrån. Jag trivs alldeles för bra. Som tur är så är vårt arbete här långt ifrån slut. När vi kommer hem väntar massor med arbete för att starta organisationen. Mike (som inte är det minsta skrämmande längre) har hjälpt oss och gett oss massor av tips på hur vi ska göra, men vi har mycket kvar att lära om hur allt fungerar. När han började för 10 år sen stod han på samma ruta 1 som vi gör idag och det han driver idag är så imponerande, så vi är hoppfulla! Vi har blivit erbjudna en bit av familjens mark där vi förhoppningsvis kommer bygga vårt egna lilla hus där vi kan bo när vi kommer hit i framtiden, vilket egentligen är helt galet men också känns helt självklart.

Vår sista dag i Kisumu var helt perfekt. Vi bjöd hem familjen till huset och lagade flygande Jacob, åt glass och badade i poolen. På kvällen åt vi middag med Mike, Peter, Calvin och alla andra som bor runtom och sen satte vi igång med packningen som gick ner med nöd och näppe. Planerar redan att åka hit igen i mars nästa år!

Vilken helg vi har haft.. Långa resor och väldigt mycket väntetid men också massor av god mat och fina människor. Idag har vi varit på barnhemmet för att ta bilder på alla barn, spela in en film till eleverna i Magnarp och för att kolla att bygget går som det ska. Det gick inte riktigt så smidigt som vi tänkt oss, men det gör det aldrig i Afrika. Vi kommer inte alltid överens med de som styr barnhemmet och alla försöker så gott de kan för att lura oss på pengar, i dagens fall både byggarna och socialarbetarna.

Påväg hem var både jag och Michelle som åskmoln. Det tar på krafterna att hela tiden mötas av människor som försöker utnyttja. Lägligt nog gick jag in på Linneas blogg http://www.oegonbadskopp.blogg.se (en svensk tjej som bor i Matanana och håller på att starta barnhem och skola där) och läste en post som gav mig ny energi! Hon gjorde en så bra liknelse mellan att försöka göra skillnad här med en afrikansk bussresa - det går långsammare än långsammast och man kommer stöta på många gropar och hål på vägen som får allt att skaka, men man måste hålla ögonen på målet. Fastän att det går långsamt, är svårt och kräver mycket tålamod så går det faktiskt framåt. Vi måste komma ihåg att vi gör det här för barnens skull och att det är deras framtid som står på spel. Vi är lyckligt lottade som har Elizabeth, Joseph med oss i det här. Utan dom tror jag inte att det hade varit möjligt.

Så som busschaufförerna säger när det är dags att fortsätta köra - Twende!

Det här är troligtvis hundrafemtioelfte gången som jag väcks vid böneutropet klockan 05 på morgonen och sen inte kan somna om. Börjar bli aningen tröttsamt att bo nära en moské.

För tillfället är det fullt hus här hos oss. Australienarna, kenyanerna, svenskarna och tysken under samma tak = massa disk. Tack gudskelov för diskmaskinen. Igårkväll åt vi tacos i väntan på att två som ska gifta sig skulle komma hem efter en lång dags bröllopsplanering, men dom fastnade i trafiken på grund av regnet. Detta jävla regn.. Istället slängde alla sig i den stora soffan och kollade på "The blind side". Himla mysigt.

Idag åker vi till Rangala i 3 dagar för att hälsa på familjen. Ska till en by som heter typ zooba, eller soba, och hälsa på Elisabeths föräldrar och även en sväng till Busia för att se till att bygget är klart, betala löner och fylla på matförrådet innan vi åker hem.

Hem hem hem. Familj och vänner, jag saknar er. Men jag saknar faktiskt maten mer.. Frallor med ost, sylt, keso, avokado, gurka, tomat, rödbetssallad. Mhhmmmmm. Det kommet sitta fint i magen. På tal om frukost så är jag vrålhungrig. Köket, här kommet jag.

Det har gått lite för lång tid sedan senaste uppdateringen. Hade velat skriva ner varenda dag i minsta lilla detalj men det hade nog ingen orkat läsa så det får bli en kortfattad version.

De senaste veckorna har vi varit en del på barnhemmet JC där vi bestämt oss för att riva och bygga nytt tak eftersom det som är där nu är ruttet och läcker in. Vi har köpt material och förhandlat om priser med byggkillarna och imorgon är det äntligen dags att börja riva. Vi har fått följa med på hembesök hos barnen som bor på hemmet vilket nog är något av det hemskaste men också mest givande jag gjort under hela resan. Vi träffade familjer som bor ca 8 stycken i en liten lerhydda och som är helt utan inkomster, vi körde långt ut i ingenstansland, fastnade i gyttja och fick putta loss bilen och gå långt ut genom fält för att sedan hitta en by där det aldrig någonsin varit vita människor på besök förr. När vi skulle gå därifrån hade vi ca 15 personer som följde efter oss och kollade på oss som om vi var utomjordingar och en liten flicka började till och med gråta när hon såg oss för att hon var så rädd. På St. Joseph Secondary som vi besökt en del har vi bestämt oss för att betala golv till de 4 klassrummen - eftersom skolan ligger i ett träsk så svämmar det över varje gång det regnar vilket under regnperioden är varje dag. Vi har även haft flickorna från familjen här i huset några nätter. Första kvällen frågade de oss hur man spolade i toaletten och kranen och när vi visade dom så kollade de på varandra med ögon stora som tefat. Vi har även varit en sväng på Victoriasjön och spenderat 3 dagar i Masai Mara med 3 svenska tjejer vi träffat här. Besökte en Masai-by och fick se massor av lejon, elefanter, giraffer osv - paradise!

Nu är det bara 2 veckor tills vi sätter oss på bussen till Nairobi för att ta flyget hem till Sverige igen. Ibland längtar jag så jag nästan spricker och ibland får jag en stor klump i magen av ångest. Inget hemma kommer bli detsamma efter den här resan. Jag kommer inte vara densamma. Jag saknar de närmsta så obeskrivligt mycket men det är här jag vill vara. Här är jag mig själv och här mår jag bra. Det kommer aldrig gå att beskriva för andra vad man varit med om och vad man känt för allt här. Under de 3 senaste månaderna har jag fått uppleva allt det jag hoppats på och så mycket mer. Jag har träffat så många människor som jag beundrar och älskar och att åka ifrån alla barnen kommer vara så mycket svårare än det var att säga hejda till alla där hemma..

I tisdags köpte vi första maten för de insamlade pengarna till JC Orphanage! För 2770 kr fick vi 5 säckar majs á 140 kg, 50 kg green grams, 25 kg ris, 40 kg socker, 4 kg salt och lite godis. För att få tag på hälften så billig majs fick Elisabeth åka över gränsen till Uganda tillsammans med Rose Mary (kvinnan som äger barnhemmet). Eftersom vi inte ville lägga pengar på visum stannade vi innan gränsen och fixade de anda sakerna med Joseph. Efter ca 2 timmar såg vi några cyklister komma cyklandes med enorma säckar majs på pakethållarna. Säckarna fick inte plats i bilen så vi körde efter dom hela vägen till barnhemmet. De måste varit helt slut när de kom fram! Haha. Det bara bubblade inom mig när vi bar in allt i förrådet som tidigare varit nästintill tomt. Barnen log och skrattade och ville vara med och bära allt och när vi efteråt gav dom godiset så blev dom helt till sig. Känslan av att få bevittna och vara en del av den här dagen är obeskrivlig. Man vill bara ge mer och mer och mer. De sjöng och dansade för oss och tackade om och om igen. Ser verkligen fram emot att få hjälpa till att få dom på fötter igen!

Imorse tog vi med oss kritor och ritpapper till barnen på Nursery och lät dom rita sina favoritdjur. Tanken var att de skulle få visa sina teckningar efteråt och att vi skulle skriva upp djuren på både swahili och engelska på tavlan. Vi förstod rätt så snabbt att det inte skulle bli riktigt lika lätt som vi tänkt oss. Läraren sa att de brukade få rita ibland men när vi gav dom pennorna så bara kollade dom på oss, på pennan, på oss, på pennan och verkade inte veta hur de skulle göra. Vi satte oss ner och började rita på varsitt papper för att visa dom men då ritade de bara samma motiv som oss. Barn här är experter på att upprepa, säga efter och göra som de vuxna eftersom det i princip är det enda deras utbildning bygger på. Läraren säger 1, barnen skriker 1, läraren säger hello, barnen skriker hello - utan att egentligen förstå vad det är dom säger. De bara upprepar det läraren säger och uppmuntras sällan att tänka själva då allt görs i grupp. Efter ett tag så började det dock lossna för de flesta och efter ca 1 timme när alla var färdiga visade de stolt upp sina små konstverk!

Efteråt gick vi till Masai-marknaden och med mig hem fick jag två lerkrukor och en enorm mortel i sten (vad tusan hände där??) som jag knappt kommer få ner i resväskan. Nu ligger jag, Michelle och Peter i soffan framför en kenyansk film där en kille med man boobs och en tjej med enorm kagge springer runt på stranden i slowmotion till låten "I'm your lady". Tjejens linne glider upp hela tiden så hon visar naveln. En riktig lady.

Idag har vi varit på St. Joseph TIP TOP Nursery School och lekt med barnen! De var hur goa och härliga som helst! På onsdag ska vi dit igen och undervisa i engelska genom några olika lekar. Av alla de skolor jag besökt hittills var detta nog den som använde sig av bra inlärningsteknik. Äntligen!!

Imorgon är det dags för den nya presidenten att avlägga ed efter valet och därför kommer skolorna stängas under dagen. Vi fasar för det värsta men hoppas på det bästa. När jag landade i Kenya förra lördagen annonserades resultatet från valet som gått upp till högsta domstol. Michelle hade hört skottlossningar bara några 100 meter från vårt hus och dagen efter fick vi veta att 2 människor dött här i Kisumu. Igår berättade grannen att det egentligen var 11. Vi vet inte riktigt vad som kommer hända imorgon så vi kommer stanna i huset.

Vad gäller insamlingen så börjar idéerna formas till en plan som vi förhoppningsvis kommer kunna ro i land! Vi har dock en del saker att kolla upp och många personer att kontakta innan vi berättar mer!

Sitter just nu i en buss påväg till Rangala. Vägen är under ombyggnad så trafiken står nästan helt stilla, musiken i de sprängda högtalarna är på högsta volym och dessutom är det varmt och kvavt. Sa någon huvudvärk? Nja, man börjar vänja sig.. Igår besökte vi Secondary School igen för att vara med på en lektion i kristendom, något jag varit mycket nyfiken på! Det var intressant att se hur undervisningen skiljde sig från den svenska där vi lär oss om religion som en teori - det gör de INTE här. Efter lektionen försvann läraren i över en timme och vi satt kvar och pratade med eleverna. De hade massor av frågor om hur vi lever i Sverige och vi hade såklart frågor om Kenya och Afrika också. Det känns helt fantastiskt att vi fick möjlighet att diskutera skillnader i politik, religion, kultur och utbildning ihop med jämnåriga utan att ha en lärare där. Det gjorde att de vågade ställa många frågor och säga exakt vad de tänkte och tyckte om skillnaderna. När jag berättade att det är olagligt att ha mer än en fru i Sverige blev alla chockade. Här får man mer än gärna ha tio! De kunde inte riktigt förstå varför vi inte har det så. En av killarna frågade mig om jag tycker att det är rättvist att Gud gav mig vitt skinn och honom svart. När jag svarade nej, att jag mycket hellre hade varit svart, visste han inte riktigt vad han skulle svara. Det var nog inte det svar han hade förväntat sig. Efter att ha funderat en stund sa han: "Första gången jag såg en vit människa trodde jag först att jag såg ett spöke!". Jahaja.. Tack för den! Det är nästan otroligt hur mycket fokus och tanke de lägger på hudfärg här. Häromdagen kom en man fram till oss och frågade varför vi hatade svarta människor. Alltså? Jag blir så trött. Tydligen går det rykten i vårt kvarter om att vi inte vill blanda oss med afrikanerna bara för att vi inte hälsar på dom ordentligt. Här hälsar alla på alla och vi tycker att vi gör så gott vi kan med att hälsa tillbaka på alla som hojtar: "Mzungo (viting), how are you? Tydligen är det inte tillräckligt.

Idag har vi haft en lugn dag i huset vid poolen. Inte alltför jobbigt. Trots att jag dränker mig i myggspray och sover med nät så är min ena fot full med variga, infekterade sår så när det blir för varmt och den svullnar har jag lite problem att gå. När folk frågar vad som hänt säger jag att jag blivit biten av en orm. Det känns lite häftigare.

Innan jag åkte var det många människor som påstod att jag skulle komma hem som en helt ny människa vilket ibland gjorde mig lite irriterad. Att få åka till Afrika, lära känna kulturen och få chansen att hjälpa människor här har varit min dröm sedan jag var ca 13 år gammal och därför ansåg jag väl att jag redan besatt de värderingar och tankar som ofta kommer med en sån här upplevelse. Redan på flyget träffade jag Isis som också skulle vara i Matanana i 6 veckor. Tursamt nog satt vi bredvid varandra och kunde därför stilla varandras nervositet en aning. Hon berättade att hennes vänner hade sagt det exakt samma och vi skrattade åt hur osannolikt det var att man skulle förändras på bara några veckor.

Jag åkte hit med förhoppningar om att få hjälpa till och bidra med något som kunde förändra situationen för människor här. Redan efter 2 dagar förstod jag att det inte riktigt skulle bli så. På den 10 timmars långa bussresan från Dar såg man lerhydda efter lerhydda och barn efter barn vid vägkanten. Det var så mycket värre och så mycket mer människor än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig och tanken på att det här bara var en endaste väg genom ett av Afrikas alla länder var, och är fortfarande, svindlande.

När vi kom fram till gården möttes vi av Ewout, Salome och resten av storfamiljen, och såklart alla de fina barnen! Med en gång kände man värme och samhörighet och i jämförelse med det vi sett på vägen dit framstod det som ett afrikanskt paradis. På kvällen åt vi för första gången kvällsmat framför elden tillsammans med de ca 40 afrikanerna som bor eller jobbar på gården. När alla ätit upp satte de igång med musik, sång och dans. Det kändes helt fantastiskt att tänka: här sitter jag under ett halmtak framför elden mitt ute i ingenstans på den afrikanska landsbygden bland alla dessa människor och lyssnar på deras härliga musik! Det var första gången på länge som jag också kände att det inte fanns någon annan plats i hela världen som jag hellre skulle vara på just då.

Dagen efter skulle vi ta dala-dalan (den lokala bussen) in till Mafinga för första gången. Vito, en av ungdomarna som bor på gården, skulle uppträda på en klubb vilket vi självklart ville se. Denna dag skulle vi lära oss att tid inte överhuvudtaget existerar här. Vi väntade på bussen i 2,5 timme innan vi bestämde oss för att beställa en taxi som vi fick vänta på i ytterligare en timme. Jag trodde aldrig att det var möjligt att känna så stark kärlek för Skånetrafiken och SJ som jag gjorde just då. När vi väl kom fram sa de att hans uppträdande skulle vara någon gång mellan 22-01 istället för 20. Vi bestämde oss för att äta och fick vänta i över 1,5 timme på lite kyckling och pommes. Vid det här laget var jag inte nära på att gå i taket, jag var redan långt igenom det. Jag och Martina tog en taxi hem istället, trötta och irriterade.

Under resan har tålamodet testats om och om igen. Under en lång tid hade jag fruktansvärd hemlängtan just eftersom jag saknade rutinerna man har hemma. Jag var fast besluten om att det här inte var min grej och att jag skulle söka till någon ingenjörsutbildning istället för globala studier eller fred och utveckling när ansökningarna öppnade. Ofta känns det som om människorna här inte vill bli hjälpta vilket beror på att deras livsstil och beteenden sitter så djupt rotade. Det går inte att säga: testa gör såhär istället, det är lättare och bättre. De kanske testar en gång eller två men sen återgår dom till deras egna metoder. Det gjorde mig riktigt förbannad till en början. Linnea, en av de svenska tjejerna som bor här (kommer berätta mer om dom sen), försökte förklara för mig att i Afrika är det antingen baby steps eller inga steps alls vilket för mig var helt ofattbart. En dag ringde jag hem till mamma och grät. Jag sa att jag hatade Afrika och att jag inte passade in här, att allt var helt hopplöst eftersom de tänker "hakuna matata" vad än för problem de stöter på och inte ens kan passa tider. Det kändes lite som om någon stuckit en nål i min rosa ballong och sparkat mig i magen när jag tänkte på hur dum jag varit som trott att jag skulle kunna göra någon skillnad här. Jag funderade ärligt talat på att ta ett tidigare flyg hem och fick be henne påminna mig om varför jag var här och hur mycket jag velat åka. Hon sa till mig att försöka stanna tiden ut och inte ge upp, "du kanske till och med kommer börja tycka om stället och sakna det när du åkt därifrån". Det fick mig att sluta gråta och börja skratta istället. Chansen att det skulle hända kändes ungefär lika stor som att jag skulle lära mig att flyga.

Nu sitter jag här på Zanzibar, en av världens vackraste platser, och längtar ironiskt nog tillbaka till lilla Matanana ändå. Jag saknar de små detaljerna som att borsta tänderna under den afrikanska stjärnhimlen, att hälsa på människorna uppe i byn, att poppa popcorn över elden, att tända några ljus på kvällen och sitta ute i trädgården och prata om allt och ingenting med de andra volontärerna, att hjälpa till med disken och att leka med barnen. Jag skulle inte säga att jag är en helt ny människa efter de här veckorna men jag är nog en lite, lite bättre och gladare version av mig själv. Att inte behöva tänka på tiden har fått mig att börja smaka på maten istället för att slänga den i mig utan att tugga och jag ligger inte längre och kliar mina ben blodiga om nätterna för att jag är stressad över framtiden. Istället lever jag i nuet och njuter av att vara här. För första gången på flera år litar jag på att jag kan lösa vad än för problem som kommer i min väg. Efter att ha sovit på en tunn madrass i flera veckor svär jag heller inte längre åt kudden för att den inte ligger sådär perfekt som jag vill att den ska göra utan somnar utan att ens tänka på det. Jag irriterar mig inte på småsaker, ställer inte lika höga krav på mig själv och min omgivning och det känns som att man lär känna en ny del av sig själv som man inte haft tid att utveckla hemma i Sverige.

Det känns så löjligt att jag kom hit och trodde att jag skulle förbättra Afrika när det i själva verket är Afrika som har förbättrat mig. Det jag har kunnat ge av mig själv här har inte varit mycket men allt jag lärt mig av människorna, historier de berättat och minnen som vi har ihop är väger mer än guld. Det lägger en grund att stå på som förhoppningsvis kommer byggas på ännu mer. Jag älskar Sverige på så många sätt och det kommer jag såklart alltid göra. Jag kommer inte sluta unna mig kläder, god mat och roliga utekvällar men jag kommer definitivt uppskatta det mycket mer än jag gjort tidigare. Framförallt har jag också lärt mig att uppskatta min familj och mina vänner. Fastän att det är kul att lära känna nya människor så finns det inget bättre än mina stjärnor där hemma som kan mig utantill och som talar samma språk med samma humor. Jag är verkligen glad att jag stannade i Matanana tiden ut och gav det den tid det tog att bearbeta allt och även att jag har 8 veckor kvar med Michelle innan det är dags att återvända hem.

Vi är nu på plats på Zanzibar! Här är helt underbart, jag skulle kunna stanna hur länge som helst. Det känns jättekonstigt att ha lämnat Matanana och alla människor där. Den dåliga uppdateringen beror inte endast på att jag inte haft mycket internet, anledningen är snarare att jag inte vet hur jag ska skriva ner allt det jag upplever och är med om här i en sammanhängande text. Fastän jag försökt så kunde jag aldrig föreställa mig hur det skulle vara att leva här en längre tid och de tankar och funderingar som väckts är på många sätt helt annorlunda mot vad jag väntat mig. Under en rätt lång period har allt verkligen känts totalt hopplöst. Barnen här har varit med om så fruktansvärda saker som är för hemska för att kunna ta till sig och förstå. Alla problem här sitter så djupt rotade, det beror inte bara på brist på pengar och kunskap utan det är så mycket mer. Det har tagit tid att ta in allt och kulturchocken la sig inte ordentligt förrän för ca 2 veckor sen. Nu när man förstår mer hur saker här fungerar och varför så ställs allt i ett helt annat ljus. Istället för att se allt som inte fungerar och allt som är fel så börjar jag se de fina sakerna som egentligen lyser så mycket starkare. Jag älskar människorna som skrattar, dansar och sjunger fastän de är fattiga och sjuka. Jag älskar kulturen som är så mycket mer öppen, positiv och levande än den svenska. Jag älskar att sitta nere vid elden efter kvällsmaten och lyssna på de afrikanska trummorna. Jag älskar att barn och vuxna behandlar varandra med respekt och visar varandra omtanke. Jag älskar bergen runtomkring som får det att kännas som om man ser ut över hela Afrika. Jag börjar till och med börja tycka om bönor och ugali (majsgröt) som vi ätit flera dagar i rad eftersom det inte funnits pengar till annat på gården. Det känns som om en del av mig hör hemma här medan en annan del hör hemma i Sverige. Bättre än så kan jag inte beskriva det. Jag är så glad och tacksam för att jag får träffa alla dessa människorna och för att dem låter oss lära känna deras kultur och livsstil. Förhoppningsvis åker jag tillbaka dit en runda nästa år.

Det ska bli riktigt härligt med en vecka här på stranden! Har precis tryckt i oss varsin pizza som lätt var något av det godaste jag någonsin ätit och imorgon ska vi kolla upp lite mer om vad som finns att göra här! Tänkte ta en runda till Stone Town och sen är här några västerlänningar som håller i dykkurser, får se om vi vågar! Haha. Hade så gärna lagt upp bilder men internet är så j****vla långsamt. Får se om det blir bättre senare i veckan!