Julia TS

Det är snart två månader sedan jag kom hem och jag har inte lyckats få till en enda uppdatering förrän nu. Nu är det faktiskt dags. Att komma hem har varit svårare än jag trott. Jag hade förväntat mig att komma hem till det normala. Istället har jag mötts av det extrema. Sverige är inte lagom. Inte på långa vägar. 

Det har varit härligt att få träffa vänner och familj, att äta lite av den där svenska maten man tänkt på och saknat så mycket, att kunna gå ut och gå ifred utan att störas av andra som skriker efter en och att få sova i sin egen varma säng. 

Dock går det inte en minut utan att jag tänker tillbaka på människorna, kulturen och det vackra landskapet. Det är det första som dyker upp i huvudet när jag vaknar och det enda jag drömmer om på nätterna. Jag kan fortfarande inte föra "normala" samtal utan att koppla allt man pratar om till saker jag upplevt under resan. Att spendera pengar, må bra och somna gått tar fortfarande emot när man vet att ens vänner där nere vaknar upp till en kamp varje morgon. 

En glad nyhet är att vi för några dagar sedan skapade vår alldeles egna organisation för barnhemmet Jesus Cares Orphanage som vi besökt en del och stöttat med mat och renovering av deras tak under vår tid där nere. Vi vill i första hand hitta sponsorer och månadsgivare så att vi kan försörja barnen med mat, medicin och skolavgifter. I framtiden vill vi starta utvecklingsprojekt i byn där barnhemmet ligger, Busia. Vår tanke är att starta jordbruksprojekt och även försöka prata mer och mer öppet om HIV och aids med befolkningen och framförallt ungdomarna, för att göra fler självförsörjande och även försöka förhindra att lika många barn blir föräldralösa. Det ska bli spännande att se vart det här kan ta oss!