Julia TS

Idag gick jag in och läste igenom några inlägg här på bloggen för första gången på ett halvår. Jag kan knappt förstå hur långt vi har kommit sedan dess. 

Jag är tillbaka i Kenya för tredje gången. Sammanlagt så är jag inne på min sjätte månad i Afrika. Fortfarande så känns det som att kasta sig in i en annan värld när man kommer hit. Ändå känns det som mitt andra hem nu. Mitt andra hem med helt andra kulturer, fantastiskt bra och fruktansvärt dåliga dagar, en underbar familj och inspirerande vänner, känslomässiga bergochdalbanor och ständigt nya intryck. 

Ikväll är vi i Kisumu. Jag sitter på hotellets balkong och tittar på den vackra solnedgången över Viktoriasjön. Arbetet under den här resan har gått ut på att försöka sätta igång ett samarbete med en skola dit vi ska försöka förflytta barnen på Jesus Cares Orphanage. De senaste månaderna har vi försökt stötta barnhemmet med mat, medicin, skolavgifter och lite annat. Eftersom vi vet att barnhemmet ägs av ett korrupt par så har vi skickat Joseph och Elizabeth, familjen som vi bor hos, för att sköta alla inköp. Vi har inte skickat en krona till barnhemmets konto vilket har väckt irritation och detta har barnen, hur konstigt det än låter, fått lida för. Child Ministry har tidigare försökt stänga ner barnhemmet då även de vet att barnen far illa där. Dock har det inte funnits någon annan plats att placera dessa 30 barn. Därför har vi nu valt att gå en annan väg och kommer istället se till att barnen får gå på en internatskola dit barnskötaren också följer med. Vi vill börja få pengarna som vi får in att gå runt och håller därför på att starta en kycklingfarm som kommer generera pengar till skolan. På så sätt får barnen mat, medicin och sjukvård, hela kläder och annan omvårdnad utan att behöva betala skolavgifter. 

Vi har mycket kvar att göra innan vi åker hem till Sverige om en vecka. Möten med advokat och andra människor vi arbetar med, detaljer att gå igenom och papper att reda ut. Jag ber till övre makter att allt ska gå vägen. De fyra senaste veckorna har varit intensiva och jag känner att energin börjar ta slut. Igår såg vi en brutal misshandel av en man som blev slagen medvetslös. Rakt framför ögonen på oss. Han hade försökt sno en mobiltelefon. Det tog sista knäcken. Ett långt samtal med min fina pojkvän gav mig tillbaka den lilla extra energin som kommer behövas de sista dagarna. 

För er som vill följa arbetet mer så håller vi på att göra om hemsidan, som snart kommer vara klar. Vi försöker också uppdatera med den information vi kan på organisationens blogg och facebooksida. Till er som stödjer oss med uppmuntrande ord och ekonomiska bidrag - TACK! Ni förstår inte hur mycket det hjälper och betyder! 

Det är snart två månader sedan jag kom hem och jag har inte lyckats få till en enda uppdatering förrän nu. Nu är det faktiskt dags. Att komma hem har varit svårare än jag trott. Jag hade förväntat mig att komma hem till det normala. Istället har jag mötts av det extrema. Sverige är inte lagom. Inte på långa vägar. 

Det har varit härligt att få träffa vänner och familj, att äta lite av den där svenska maten man tänkt på och saknat så mycket, att kunna gå ut och gå ifred utan att störas av andra som skriker efter en och att få sova i sin egen varma säng. 

Dock går det inte en minut utan att jag tänker tillbaka på människorna, kulturen och det vackra landskapet. Det är det första som dyker upp i huvudet när jag vaknar och det enda jag drömmer om på nätterna. Jag kan fortfarande inte föra "normala" samtal utan att koppla allt man pratar om till saker jag upplevt under resan. Att spendera pengar, må bra och somna gått tar fortfarande emot när man vet att ens vänner där nere vaknar upp till en kamp varje morgon. 

En glad nyhet är att vi för några dagar sedan skapade vår alldeles egna organisation för barnhemmet Jesus Cares Orphanage som vi besökt en del och stöttat med mat och renovering av deras tak under vår tid där nere. Vi vill i första hand hitta sponsorer och månadsgivare så att vi kan försörja barnen med mat, medicin och skolavgifter. I framtiden vill vi starta utvecklingsprojekt i byn där barnhemmet ligger, Busia. Vår tanke är att starta jordbruksprojekt och även försöka prata mer och mer öppet om HIV och aids med befolkningen och framförallt ungdomarna, för att göra fler självförsörjande och även försöka förhindra att lika många barn blir föräldralösa. Det ska bli spännande att se vart det här kan ta oss! 

 

På begäran av oroliga föräldrar var vi tillslut tvugna att ta oss till ett sjukhus ändå. Jag har lyckats smitta Michelle med någon bakterie, antagligen genom poolen, så vi har haltat rundor här de senaste dagarna. Våra myggbett har blivit stora sår och min högra fot har varit så svullen att jag inte kunnat stödja på den. Igår fick vi som tur var antibiotika av Herr Doktor. De är riktigt starka och gör mig illamående, men hellre det än att stappla fram som någon Quasimodo. 

 

Nu mina kära läsare är det äntligen dags att berätta hur det går med de insamlade pengarna. Vi har träffat många nya människor under vår tid i Afrika och det är så många av dom som man skulle vilja hjälpa. Vi har dock förstått att det här med att ge bort pengar och saker inte alltid är det bästa sättet att hjälpa någon här eftersom det i många fall snarare skälper än hjälper och dessutom lätt hamnar i fel fickor eller läggs på onödiga saker. Afrikanerna prioriterar inte alltid som vi gör. Hittills har 500 kr gått till att renovera ett av klassrummen i Matananas Primary School och ca 70 kr användes till undervisningsmaterial på Tip Top. Resten är kvar på kontot!

Genom Elisabeth, mamman i familjen som vi varit mycket hos, har vi kommit i kontakt med ett barnhem i Busia som ligger ca 3 timmar från Kisumu. Barnhemmet heter Jesus Cares Orphanage och drivs av en lärarinna och hennes man som är biskop. Där bor 21 barn och de försörjer även 19 barn till som bor i närheten med sina mor- och farföräldrar - detta trots att barnhemmet inte har några pengar. I varje säng sover 2-4 barn eftersom de inte har tillräckligt med madrasser, taket är påväg att rasa in, de har varken el eller vatten eftersom de inte kunnat betala räkningarna och i matförådet finns bara 2 säckar bönor och en säck majs kvar.

Enligt ägarna har The Child Ministry hotat med att stänga ner barnhemmet helt om de inte fixar renovering av tak, vatten- och avloppssystem och ett ordentligt kök som inte utgör brandfara tills i juli. Vi är aningen skeptiska till huruvida detta stämmer eller inte så vi kommer ringa huvudansvarig på måndag för att stämma av. Idag har vi varit där för att kolla på allt som behöver fixas och för att hämta en lista på kostnader. Vi diskuterar fram och tillbaka hur vi ska göra. Vi kommer inte kunna fixa allt just nu men vi vill på något vis hjälpa dom att hitta en långsiktig lösning. Vår plan hittills är att börja med att köpa in mer mat, madrasser till alla barn hjälpa dom plöja och odla på deras enorma marker så de kan bli självförsörjande med maten, och sen vill vi försöka starta en fadderverksamhet för att barnen ska kunna fortsätta gå i skolan. Hittills har de löst detta genom att ta lån... Vi fick se några resultat från deras exams och det verkar finnas många duktiga elever där. Att så ambitiösa barn skulle tvingas sluta skolan och dessutom kanske inte ha någonstans att bo känns inte som ett alternativ. Därför kommer vi satsa stenhårt på att få det här att funka!

Elisabeth har erbjudit sig att vara ansvarig för kontroll av barnhemmets utgifter när vi åker tillbaka till Sverige och av alla de människor jag träffat här kan jag säga att hon är den enda jag litar på till 110%. Hon är en tuff kvinna med skinn på näsan men hon har också ett enormt hjärta som rymmer plats för fler än man tror är möjligt. Hon har alltid ett leende på läpparna, sätter aldrig sig själv före någon annan och hennes hem är alltid öppet för den som behöver. Vi kallar henne Mama Africa.

Det känns skönt att äntligen få lite rörelse på det här! Vi kommer få svar från en del kontakter i nästa vecka och då får vi veta mer om hur det här med fadderverksamhet funkar. Vi har fixat så de gala få fram födelsebevis för alla barn i nästa vecka vilket alltid är en början. Det hade varit helt fantastiskt om vi klarade det och barnen kunde få bo kvar och fortsätta sin skolgång! Vi slänger ut frågan till vänner och bekanta - vem skulle vilja bli fadder? Ni som är intresserade är mer än välkomna att höra av er till mig eller Michelle! 

 

Antligen har jag fatt krama om Michelle ordentligt och ta igen lite av den tid vi varit pa olika hall! Nar hon motte mig pa flygplatsen i lordagskvall var det nastan 4 manader sen vi sags men det kandes som bara nagra dagar nar jag val fick syn pa henne. Hon ar nog den jag saknat att prata med mest under veckorna i Matanana eftersom vi tanker sa lika och forstar varandra sa bra. Ofta kanns det som hon satter ord pa mina tankar och nar vi pratar ar hon en av de fa som jag tror pa nar hon sager "jag fortstar vad du menar", for det gor hon verkligen. Vi ar pa manga satt tva valdigt, valdigt olika personer men pa nagot vis anda otroligt lika. En bra duo!

Veckan pa Zanzibar med Isis var riktigt harlig och valbehovlig. Det var skont att fa distans fran Matanana och kunna smalta allt ihop innan man skildes at. Stranden var en av de finaste jag nagonsin sett med turkost vatten och sand som kandes och sag ut som vetemjol. Vi hade tankt ga en dykkurs dar men det blev tyvarr bara en snorklingtur med nagra afrikaner som var hoga som hus. Mer spannande an sa blev det tyvarr inte! Tog en snabb svang till Stone Town ocksa mer orkade inte ga runt sa lange.

Har i Kisumu bor vi valdigt mycket battre an vi bada gjort hittills under resan! Vi hyr vars ett rum i en australiensk killes hus. Han driver ett barnhem har och i huset bor aven tva afrikanska killar som vaxt upp pa detta barnhem och pluggar pa universitetet nu. I mandags akte vi till Rangala dar Michelle har jobbat och bott innan jag kom hit. Vi bodde hos en familj som hon bott och varit mycket hos under hennes tid har och som har blivit som en familj for henne. De var verkligen helt underbara och valdigt olik andra afrikaner man traffat hittills. Vi lagade carbonara med ris till dom eftersom de inte visste vad pasta var och vi inte vagade riskera att maten inte blev uppaten. Vi besokte skolan dar pappan jobbar och fick hora flickorna bli slagna i klassrummet bredvid (hur mycket vi an letar kommer vi nog inte traffa en afrikan som ar emot physical abuse) och sen gick vi till barnhemmet dar hon jobbat. Fastan man hort manga historier om barnen i Matanana har de aldrig fatt mig att borja grata. Jag antar att det beror pa att de har det sa pass bra dar de ar idag pa Moyo kwa Moyo (projektplatsen), men sa fort jag gick in genom dorrarna har kande jag att tararna var pavag. I varje rum vi gick forbi lag barn i spjalsangar av metall och sag pa oss med nastan tomma ogon. Det luktade urin och avforing overallt. Michelle berattade att barnen nastan aldrig kommer utanfor byggnaden eftersom skoterskorna inte orkar se efter dom, sa de ar instangda bakom betongvaggar fran morgon till kvall. Vi gick in i ett rum dar nagra av de yngsta lag, bland annat Michelles baby Michael som hon tagit extra hand om, och det barn som vackte min uppmarksamhet mest var lilla Josef. Ca 6 mander gammal och lamnad dar eftersom hans foraldrar inte vill veta av honom. Han var sa liten och hade de storsta ogon jag nagonsin sett pa en bebis, och vilket litet charmtroll! Han log och skrattade hela tiden. hur kan nagon vara sa grym att lamna ifran sig ett barn? Om jag kunnat ta med honom hem hade jag gjort det. Nar jag holl honom fick jag hela tiden kampa emot tararna, och jag kunde inte lata bli att undra vad det ska bli av honom. Jag som inte ens ar religios kom pa mig sjalv med att be till Gud att han skulle klara sig och inte lata honom hamna pa gatan.

 

Igar akte vi till slummen dar vi forhoppningsvis ska jobba de kommande veckorna. Vi mottes av Joseph som haller i allt och en svensk man som skriver sin masteruppsats har. Vi trodde att vi skulle vara pa gatucentret for gatubarn men tydligen har det fatt stangas ner eftersom det lockar fler barn till gatan som inte har det bra hemma. Istallet visade de oss till en Secondary School som lag en bit utanfor. De hade fatt flytta skolan eftersom hyran fordubblats tva ganger. Den mark de hade blivit erbjudna att kopa lag i ett trask och nar vi kommit fram var vara fotter tackta av lera och gyttja. Byggnaden de byggt upp hittills bestod av ett stort, blatt platskjul med 4 klassrum. Lararkontoret var ett platskjul for sig pa ca 3 kvm. Pa denna skola studerar ca 300 elever och pa kontoret ryms material for 10 larare. Nar vi besokte skolan i Matanana sa jag och Olof, en av de andra volontarerna, att det maste ha varit den fattigaste typen av skola, men det vi sag igar var varre. Vi fick ga in i klasserna och presentera oss och beratta lite snabbt om varfor vi ar har och sen akte vi vidare mot Nursery School dar vi ska undervisa lite i engelska. Vi ska dit igen imorgon for att ta reda pa mer.

 

Efter bara nagra dagar kanner jag mig som hemma har i Kisumu. Hemlangtan ar som bortblast och det borjar snarare kannas overkligt att man om tva manader ar tillbaka i sin vanliga vardag i Sverige. Det kanns sjalvklart att vinka till sig en piki piki och aka dit man ska, handla frukt och gronsaker pa marknaden och ga rundor i slummen. Nagot som ocksa kanns konstigt ar att i ena studen ga runt pa de dammiga gatorna och i andra stunden sitta hemma i huset med en VR-tidning och mala naglarna. Vi diskuterar hela tiden hur fel det kanns men samtidigt kan man inte bortse fran vem man ar och har varit i hela sitt liv. Tva dagar innan jag skulle aka hemifran traffade jag en bekant till mamma pa stan som sa: "Hej Julia, jag horde att du ska aka till Afrika - det trodde jag VERKLIGEN inte om dig!" Det kanns trakigt att manniskor har en viss uppfattning om en och tror sig veta vem och hur jag ar nar de knappt kanner mig. Samtidigt kanns det javligt gott att motbevisa de som trott att det inte skulle bli av eller att jag inte skulle klara av det. Jag tycker det ar synd att en del manniskor maste placera andra i kategorier.

Innan vi drar ivag for lite lunch har det blivit dags att skicka in ansokning infor hosten! Det kanns helt bananas fastan jag antagligen inte kommer tacka ja an. I veckan ska jag forsoka lagga upp nagra bilder for nu har jag antligen fixat ett kenyanskt sim-kort!

Imorse slog det mig att jag kommer missa den kommande säsongen av Grey's Anatomy och inte förrän då slog det mig att jag faktiskt inte kommer vara hemma igen förrän till sommaren! Jag har liksom vetat det hela tiden men inte riktigt förstått hur mycket jag kommer missa. Eftersom jag inte kommer ha mycket internet lär jag inte hålla mig speciellt uppdaterad vad gäller exempelvis musik så jag lär ju komma hem och bara "wooow, den här låten är skitbra jöööh!" till alla sommarplågor som alla andra redan är trötta på. Som ett annat retard.. Såna människor har alltid stått högt upp på min skyffellista och nu kommer JAG helt plötsligt vara den här personen. Ska bli intressant att se hur jag hanterar det när situationen är omvänd. Och förresten! När fan ska världen komma över Gagnam Style? Eller det kanske bara är jag som tröttnat och inte tycker den är rolig längre? Jag kanske är en sorglig människa. Jag vet inte. 

Men nej. Struntsamma. Packningen är i full gång nu! Idag har jag och Måns varit iväg för att få tag på de sista sakerna och jag köpte bland annat min första ryggsäck på 10 år! Därmed har jag uppgraderat mig från min röda SNOBBEN. Just nu tar jag en paus från att försöka trycka i allt i min enorma (med betoning på enorma) resväska vilket går sisådär. Under vintern har vi fått in massor av leksaker, barnkläder och fairtrade-märkta volleybollar (vilket jag såklart tycker är extra kul) och jag vill verkligen få med allt! Det ska nog gå på ett eller annat sätt! 

 

Jag vet, jag vet, jag VET att ni saknar mig så satans mycket när jag inte uppdaterar här på flera veckor. För detta ber jag därför så hemskt mycket om ursäkt. Hoppas åtminstone att ni överlevt (hehehe).

Under tiden som ni saknat mig här på bloggen har jag roat mig med 50 timmars arbete i veckan, besök i Göteborg, Varberg, Kristianstad och Växjö, vaccineringar inför resan, brödbak, projektet, vännerna och massa annat. Har även bokat ännu en biljett till Litauen så på onsdag bär det av!

Idag har jag uppdaterat min iPhone för första gången någonsin. Kan någon förklara för mig varför jag har lekt rebell i sådär 1 år och vägrat uppdatera den tidgare? "Jag tänker inte följa med strömmen, BOOOJA!!!"

#idioti

Ikväll väntar mig en nykter utgång! Ska kila iväg till Jacob nu och sen följer jag med de andra en sväng till Torstens. Puss och kram!

Biljett bokad till Litauen den 19-23 oktober! Ser fram emot en galen och rolig helg!

Den här helgen har jag mest jobbat men hann även med en rolig kväll/natt med förfest och utgång i Helsingborg. Alltid kul att lära känna lite nya människor!

Efter några timmar på jobb sitter jag nu här i sängen - nyduschad och redo för att skicka iväg lite olika mail osv. Ska strax iväg för en ansiktsbehandling och ikväll väntar mysig hemmakväll. Igårkväll somnade jag redan halv nio och idag känner jag mig minst lika trött. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag knappt hunnit/kunnat sova på en vecka. Tänkte länka min härliga höstlista! Har inte fräschat upp den på ett tag men jag fyller på när jag får tid.

underbara höst 12

Have a good day!

Idag är jag ledig för första gången på nio dagar och ligger därför fortfarande nerbäddad under täcket. Mitt liv verkar nog fruktansvärt tråkigt för tillfället men faktum är att jag trivs! Jag är överlycklig över att ha hittat ett jobb med bra kollegor, bra chefer och många arbetstimmar. Att jag jobbar mycket betyder inte heller att jag inte har något liv. Jag träffar mina vänner nästan varje dag, antingen före eller efter jobb, och dessutom håller jag och Michelle på att sparka igång vårt projekt Harambee! Det är ett insamlingsprojekt som hon startade för ca 1 år sedan som jag har hoppat på! Tanken är att vi på olika sätt ska få ihop så mycket pengar som möjligt innan vi åker iväg, och sedan donera pengarna till bygget av en ny skola i Kenya. Vi har många bra idéer och på torsdag är det dags för möten osv. 

Just nu pratar jag med Isabell som snart ska gå och lägga sig borta i Shanghai! Troligtvis kommer jag åka dit i början av december för att hälsa på henne några dagar, och sen flyga vidare till Thailand med familjen. Att åka till Asien utan att hälsa på henne är helt uteslutet! Planerar även en weekend till Litauen med Måns i mitten av oktober. Lite random, men det blir nog riktigt kul! 

Nu ska jag sätta igång ett The City-maraton. 

See yaaa!

Käkade 1 liter glass idag
Imorgon börjar jag på mitt nya jobb där jag fått massvis med timmar (woho!)
Saknar Isabell som pluggar i Kina
Saknar Evelina som spelar i Umeå
Saknar Nikita som jobbar i Spanien
Saknar Ester som pluggar i USA
Saknar Alice som jobbar på Malta
Saknar redan Hillgren som flyttar till Oslo på lördag (fastän hon inte åkt än)

Nu ska jag bädda ner mig framför Robinson. Jag är så kär i Robban alltså! Man känner sig inte alls som 14 år igen när man blir kär i en svensk b-kändis..

Gårkvällen med Josefin, Ellen och mamma var supermysig! Köpte massa gottis och bäddade ner oss framför En gång i Phuket som var mycket bättre än väntat. Denna tjej är dock omöjlig att sova i samma säng som! Hon sparkas, snor täcket och rycker till en massa så man vaknar hela tiden. På grund av zero sömn har jag haft en riktigt kämpig dag på jobbet. Har fått feber på köpet och missar därför en rolig fest ikväll.. För att klara av jobb imorgon har jag haft en lugn kväll hemma med min andra kusin Sixten. Har spelat Sims 3 (nedladdningen funkade såklart inte så fick dra iväg och köpa igår) och kollat på film. 

Vill tipsa er att lyssna på låtarna jag länkade! Så bra att jag dör lite. 

Godnatt ♣

Sovmorgon
Morgonjogg i skogen med vovven
Fix med arbetsintervjuer, CV och personligt brev

Har haft en bra, effektiv morgon och nu sitter jag här med mitt älskade kaffe, lyssnar på musik och försöker ladda ner Sims 3 (varför ska det vara så komplicerat?). Måste säga att jag nog har världens bästa arbetsgivare inom vård och omsorg. Nu när jag helt plötsligt stod arbetslös har hon hjälpt mig att hitta arbete inför hösten. Hon är så bra!! Kunde inte haft en bättre chef alltså. 

Idag ska jag bara ta det lugnt hela dagen och fixa med lite småsaker innan min kusin kommer hit för sleep over ikväll. Det krävs mycket energi för att klara av hennes tempo, haha. Hon är så full av energi och helt underbar. Ska bli mysigt att träffa henne! 

Idag har jag, Ellen och mamma haft en mysig dag ute på Kullaberg! Det var egentligen tänkt att vi skulle ner till Råbocka och kolla på Gustav när han spelar en innebandyturnerning nu efteråt men det regnade så mycket, plus att jag är väldigt trött, så jag beslutade mig för att stanna hemma.

Nu på kvällen, i väntan på att säsong 1 av 90210 laddas ner, så har jag suttit och letat mig fram på olika sidor som erbjuder volontärresor, kollat upp alla olika platser på kartor och även letat efter lite extra saker som jag skulle vilja göra när det väl är dags att åka! Eftersom antalet läsare här på bloggen har ökat den senaste tiden så har jag inte längre en aning om vilka ni är som kikar in här. Här har jag inte skrivit speciellt mycket om mina drömmar tidigare, så för några kanske allt det här snacket verkar komma från ingenstans. Faktum är dock att jag är en person som älskar att prata om mina planer och tankar om framtiden, och min högsta dröm sedan 12 års ålder har alltid varit att få resa som volontär till Afrika. Egentligen var tanken att jag och min vän Klara skulle åka som volontärer som ett projektarbete, men vi fick aldrig ihop pengarna till resan och därför blev det inte av. Efter det har jag istället siktat in mig på en längre vistelse i Kenya. Jag har sedan mer än ett halvår tillbaka haft kontakt med en läkare i Kibera, en slumort utanför Nairobi, och han har välkomnat mig att komma och jobba på hans klinik och även på barnhemmet som ligger nära. Tyvärr är Kibera väldigt farligt, och därför har jag bestämt mig för att åka med en organisation istället. Det känns säkrare så när det är första gången. Helst av allt skulle jag vilja jobba några veckor på ett barnhem, några veckor på en djurpark eller nationalpark, och sedan ha några veckor till att resa runt och t.ex. besöka Victoriasjön och Kilimanjaro, men vi får se hur det blir när det närmar sig. Jag sitter och kollar upp saker varje dag för att försöka pyssla ihop med flygresor, projekt och min ekonomi. Min tanke är att åka i slutet av januari eller början på februari och stanna i ca 3 månader. Lyckligtvis har jag fått ordentligt med jobb i höst så jag tror att jag kommer få ihop tillräckligt med pengar! 

Nu kanske ni har fått en lite mer klar bild av vad allt det här handlar om! Det lär bli fler och fler inlägg om det här framöver eftersom det börjar närma sig nu. När jag åker har jag tänkt skapa en ny blogg som endast handlar om resan, så om ni vill får ni gärna följa mig där då! 

Jag hittade en blogg för några timmar sedan som jag suttit som slukad i hur länge som helst! Killen som skriver den heter Gabriel, och han gick två år av gymnasiet i Nairobi! Efteråt har han jobbat med flera olika projekt för att uppmärksamma människor om bl.a. gatubarns situation. Jag länkar den till er http://inafrica.blogg.se/  så får ni gå in och kolla om ni vill! Riktigt inspirerande. 

Nu ska jag börja kolla på den här nya serien som alla mina vänner tydligen följt ett tag. Får se om den är något bra!

PUSS & GODNATT


Slänger in en bild på Kilimanjaro med en världens ståtligaste varelser framför! Hur häftigt hade det inte varit att få bestiga det här på nästan 6000 m?