Julia TS

Antligen har jag fatt krama om Michelle ordentligt och ta igen lite av den tid vi varit pa olika hall! Nar hon motte mig pa flygplatsen i lordagskvall var det nastan 4 manader sen vi sags men det kandes som bara nagra dagar nar jag val fick syn pa henne. Hon ar nog den jag saknat att prata med mest under veckorna i Matanana eftersom vi tanker sa lika och forstar varandra sa bra. Ofta kanns det som hon satter ord pa mina tankar och nar vi pratar ar hon en av de fa som jag tror pa nar hon sager "jag fortstar vad du menar", for det gor hon verkligen. Vi ar pa manga satt tva valdigt, valdigt olika personer men pa nagot vis anda otroligt lika. En bra duo!

Veckan pa Zanzibar med Isis var riktigt harlig och valbehovlig. Det var skont att fa distans fran Matanana och kunna smalta allt ihop innan man skildes at. Stranden var en av de finaste jag nagonsin sett med turkost vatten och sand som kandes och sag ut som vetemjol. Vi hade tankt ga en dykkurs dar men det blev tyvarr bara en snorklingtur med nagra afrikaner som var hoga som hus. Mer spannande an sa blev det tyvarr inte! Tog en snabb svang till Stone Town ocksa mer orkade inte ga runt sa lange.

Har i Kisumu bor vi valdigt mycket battre an vi bada gjort hittills under resan! Vi hyr vars ett rum i en australiensk killes hus. Han driver ett barnhem har och i huset bor aven tva afrikanska killar som vaxt upp pa detta barnhem och pluggar pa universitetet nu. I mandags akte vi till Rangala dar Michelle har jobbat och bott innan jag kom hit. Vi bodde hos en familj som hon bott och varit mycket hos under hennes tid har och som har blivit som en familj for henne. De var verkligen helt underbara och valdigt olik andra afrikaner man traffat hittills. Vi lagade carbonara med ris till dom eftersom de inte visste vad pasta var och vi inte vagade riskera att maten inte blev uppaten. Vi besokte skolan dar pappan jobbar och fick hora flickorna bli slagna i klassrummet bredvid (hur mycket vi an letar kommer vi nog inte traffa en afrikan som ar emot physical abuse) och sen gick vi till barnhemmet dar hon jobbat. Fastan man hort manga historier om barnen i Matanana har de aldrig fatt mig att borja grata. Jag antar att det beror pa att de har det sa pass bra dar de ar idag pa Moyo kwa Moyo (projektplatsen), men sa fort jag gick in genom dorrarna har kande jag att tararna var pavag. I varje rum vi gick forbi lag barn i spjalsangar av metall och sag pa oss med nastan tomma ogon. Det luktade urin och avforing overallt. Michelle berattade att barnen nastan aldrig kommer utanfor byggnaden eftersom skoterskorna inte orkar se efter dom, sa de ar instangda bakom betongvaggar fran morgon till kvall. Vi gick in i ett rum dar nagra av de yngsta lag, bland annat Michelles baby Michael som hon tagit extra hand om, och det barn som vackte min uppmarksamhet mest var lilla Josef. Ca 6 mander gammal och lamnad dar eftersom hans foraldrar inte vill veta av honom. Han var sa liten och hade de storsta ogon jag nagonsin sett pa en bebis, och vilket litet charmtroll! Han log och skrattade hela tiden. hur kan nagon vara sa grym att lamna ifran sig ett barn? Om jag kunnat ta med honom hem hade jag gjort det. Nar jag holl honom fick jag hela tiden kampa emot tararna, och jag kunde inte lata bli att undra vad det ska bli av honom. Jag som inte ens ar religios kom pa mig sjalv med att be till Gud att han skulle klara sig och inte lata honom hamna pa gatan.

 

Igar akte vi till slummen dar vi forhoppningsvis ska jobba de kommande veckorna. Vi mottes av Joseph som haller i allt och en svensk man som skriver sin masteruppsats har. Vi trodde att vi skulle vara pa gatucentret for gatubarn men tydligen har det fatt stangas ner eftersom det lockar fler barn till gatan som inte har det bra hemma. Istallet visade de oss till en Secondary School som lag en bit utanfor. De hade fatt flytta skolan eftersom hyran fordubblats tva ganger. Den mark de hade blivit erbjudna att kopa lag i ett trask och nar vi kommit fram var vara fotter tackta av lera och gyttja. Byggnaden de byggt upp hittills bestod av ett stort, blatt platskjul med 4 klassrum. Lararkontoret var ett platskjul for sig pa ca 3 kvm. Pa denna skola studerar ca 300 elever och pa kontoret ryms material for 10 larare. Nar vi besokte skolan i Matanana sa jag och Olof, en av de andra volontarerna, att det maste ha varit den fattigaste typen av skola, men det vi sag igar var varre. Vi fick ga in i klasserna och presentera oss och beratta lite snabbt om varfor vi ar har och sen akte vi vidare mot Nursery School dar vi ska undervisa lite i engelska. Vi ska dit igen imorgon for att ta reda pa mer.

 

Efter bara nagra dagar kanner jag mig som hemma har i Kisumu. Hemlangtan ar som bortblast och det borjar snarare kannas overkligt att man om tva manader ar tillbaka i sin vanliga vardag i Sverige. Det kanns sjalvklart att vinka till sig en piki piki och aka dit man ska, handla frukt och gronsaker pa marknaden och ga rundor i slummen. Nagot som ocksa kanns konstigt ar att i ena studen ga runt pa de dammiga gatorna och i andra stunden sitta hemma i huset med en VR-tidning och mala naglarna. Vi diskuterar hela tiden hur fel det kanns men samtidigt kan man inte bortse fran vem man ar och har varit i hela sitt liv. Tva dagar innan jag skulle aka hemifran traffade jag en bekant till mamma pa stan som sa: "Hej Julia, jag horde att du ska aka till Afrika - det trodde jag VERKLIGEN inte om dig!" Det kanns trakigt att manniskor har en viss uppfattning om en och tror sig veta vem och hur jag ar nar de knappt kanner mig. Samtidigt kanns det javligt gott att motbevisa de som trott att det inte skulle bli av eller att jag inte skulle klara av det. Jag tycker det ar synd att en del manniskor maste placera andra i kategorier.

Innan vi drar ivag for lite lunch har det blivit dags att skicka in ansokning infor hosten! Det kanns helt bananas fastan jag antagligen inte kommer tacka ja an. I veckan ska jag forsoka lagga upp nagra bilder for nu har jag antligen fixat ett kenyanskt sim-kort!