Julia TS

Innan jag åkte var det många människor som påstod att jag skulle komma hem som en helt ny människa vilket ibland gjorde mig lite irriterad. Att få åka till Afrika, lära känna kulturen och få chansen att hjälpa människor här har varit min dröm sedan jag var ca 13 år gammal och därför ansåg jag väl att jag redan besatt de värderingar och tankar som ofta kommer med en sån här upplevelse. Redan på flyget träffade jag Isis som också skulle vara i Matanana i 6 veckor. Tursamt nog satt vi bredvid varandra och kunde därför stilla varandras nervositet en aning. Hon berättade att hennes vänner hade sagt det exakt samma och vi skrattade åt hur osannolikt det var att man skulle förändras på bara några veckor.

Jag åkte hit med förhoppningar om att få hjälpa till och bidra med något som kunde förändra situationen för människor här. Redan efter 2 dagar förstod jag att det inte riktigt skulle bli så. På den 10 timmars långa bussresan från Dar såg man lerhydda efter lerhydda och barn efter barn vid vägkanten. Det var så mycket värre och så mycket mer människor än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig och tanken på att det här bara var en endaste väg genom ett av Afrikas alla länder var, och är fortfarande, svindlande.

När vi kom fram till gården möttes vi av Ewout, Salome och resten av storfamiljen, och såklart alla de fina barnen! Med en gång kände man värme och samhörighet och i jämförelse med det vi sett på vägen dit framstod det som ett afrikanskt paradis. På kvällen åt vi för första gången kvällsmat framför elden tillsammans med de ca 40 afrikanerna som bor eller jobbar på gården. När alla ätit upp satte de igång med musik, sång och dans. Det kändes helt fantastiskt att tänka: här sitter jag under ett halmtak framför elden mitt ute i ingenstans på den afrikanska landsbygden bland alla dessa människor och lyssnar på deras härliga musik! Det var första gången på länge som jag också kände att det inte fanns någon annan plats i hela världen som jag hellre skulle vara på just då.

Dagen efter skulle vi ta dala-dalan (den lokala bussen) in till Mafinga för första gången. Vito, en av ungdomarna som bor på gården, skulle uppträda på en klubb vilket vi självklart ville se. Denna dag skulle vi lära oss att tid inte överhuvudtaget existerar här. Vi väntade på bussen i 2,5 timme innan vi bestämde oss för att beställa en taxi som vi fick vänta på i ytterligare en timme. Jag trodde aldrig att det var möjligt att känna så stark kärlek för Skånetrafiken och SJ som jag gjorde just då. När vi väl kom fram sa de att hans uppträdande skulle vara någon gång mellan 22-01 istället för 20. Vi bestämde oss för att äta och fick vänta i över 1,5 timme på lite kyckling och pommes. Vid det här laget var jag inte nära på att gå i taket, jag var redan långt igenom det. Jag och Martina tog en taxi hem istället, trötta och irriterade.

Under resan har tålamodet testats om och om igen. Under en lång tid hade jag fruktansvärd hemlängtan just eftersom jag saknade rutinerna man har hemma. Jag var fast besluten om att det här inte var min grej och att jag skulle söka till någon ingenjörsutbildning istället för globala studier eller fred och utveckling när ansökningarna öppnade. Ofta känns det som om människorna här inte vill bli hjälpta vilket beror på att deras livsstil och beteenden sitter så djupt rotade. Det går inte att säga: testa gör såhär istället, det är lättare och bättre. De kanske testar en gång eller två men sen återgår dom till deras egna metoder. Det gjorde mig riktigt förbannad till en början. Linnea, en av de svenska tjejerna som bor här (kommer berätta mer om dom sen), försökte förklara för mig att i Afrika är det antingen baby steps eller inga steps alls vilket för mig var helt ofattbart. En dag ringde jag hem till mamma och grät. Jag sa att jag hatade Afrika och att jag inte passade in här, att allt var helt hopplöst eftersom de tänker "hakuna matata" vad än för problem de stöter på och inte ens kan passa tider. Det kändes lite som om någon stuckit en nål i min rosa ballong och sparkat mig i magen när jag tänkte på hur dum jag varit som trott att jag skulle kunna göra någon skillnad här. Jag funderade ärligt talat på att ta ett tidigare flyg hem och fick be henne påminna mig om varför jag var här och hur mycket jag velat åka. Hon sa till mig att försöka stanna tiden ut och inte ge upp, "du kanske till och med kommer börja tycka om stället och sakna det när du åkt därifrån". Det fick mig att sluta gråta och börja skratta istället. Chansen att det skulle hända kändes ungefär lika stor som att jag skulle lära mig att flyga.

Nu sitter jag här på Zanzibar, en av världens vackraste platser, och längtar ironiskt nog tillbaka till lilla Matanana ändå. Jag saknar de små detaljerna som att borsta tänderna under den afrikanska stjärnhimlen, att hälsa på människorna uppe i byn, att poppa popcorn över elden, att tända några ljus på kvällen och sitta ute i trädgården och prata om allt och ingenting med de andra volontärerna, att hjälpa till med disken och att leka med barnen. Jag skulle inte säga att jag är en helt ny människa efter de här veckorna men jag är nog en lite, lite bättre och gladare version av mig själv. Att inte behöva tänka på tiden har fått mig att börja smaka på maten istället för att slänga den i mig utan att tugga och jag ligger inte längre och kliar mina ben blodiga om nätterna för att jag är stressad över framtiden. Istället lever jag i nuet och njuter av att vara här. För första gången på flera år litar jag på att jag kan lösa vad än för problem som kommer i min väg. Efter att ha sovit på en tunn madrass i flera veckor svär jag heller inte längre åt kudden för att den inte ligger sådär perfekt som jag vill att den ska göra utan somnar utan att ens tänka på det. Jag irriterar mig inte på småsaker, ställer inte lika höga krav på mig själv och min omgivning och det känns som att man lär känna en ny del av sig själv som man inte haft tid att utveckla hemma i Sverige.

Det känns så löjligt att jag kom hit och trodde att jag skulle förbättra Afrika när det i själva verket är Afrika som har förbättrat mig. Det jag har kunnat ge av mig själv här har inte varit mycket men allt jag lärt mig av människorna, historier de berättat och minnen som vi har ihop är väger mer än guld. Det lägger en grund att stå på som förhoppningsvis kommer byggas på ännu mer. Jag älskar Sverige på så många sätt och det kommer jag såklart alltid göra. Jag kommer inte sluta unna mig kläder, god mat och roliga utekvällar men jag kommer definitivt uppskatta det mycket mer än jag gjort tidigare. Framförallt har jag också lärt mig att uppskatta min familj och mina vänner. Fastän att det är kul att lära känna nya människor så finns det inget bättre än mina stjärnor där hemma som kan mig utantill och som talar samma språk med samma humor. Jag är verkligen glad att jag stannade i Matanana tiden ut och gav det den tid det tog att bearbeta allt och även att jag har 8 veckor kvar med Michelle innan det är dags att återvända hem.