Julia TS

Mina 100 dagar i Afrika är snart slut. Har sagt hejdå till familjen, barnen och killarna i huset och allt är nerpressat i väskan. Sitter på bussen mot Nairobi och det enda jag kan tänka är: jag vill inte åka härifrån. Jag trivs alldeles för bra. Som tur är så är vårt arbete här långt ifrån slut. När vi kommer hem väntar massor med arbete för att starta organisationen. Mike (som inte är det minsta skrämmande längre) har hjälpt oss och gett oss massor av tips på hur vi ska göra, men vi har mycket kvar att lära om hur allt fungerar. När han började för 10 år sen stod han på samma ruta 1 som vi gör idag och det han driver idag är så imponerande, så vi är hoppfulla! Vi har blivit erbjudna en bit av familjens mark där vi förhoppningsvis kommer bygga vårt egna lilla hus där vi kan bo när vi kommer hit i framtiden, vilket egentligen är helt galet men också känns helt självklart.

Vår sista dag i Kisumu var helt perfekt. Vi bjöd hem familjen till huset och lagade flygande Jacob, åt glass och badade i poolen. På kvällen åt vi middag med Mike, Peter, Calvin och alla andra som bor runtom och sen satte vi igång med packningen som gick ner med nöd och näppe. Planerar redan att åka hit igen i mars nästa år!

Vilken helg vi har haft.. Långa resor och väldigt mycket väntetid men också massor av god mat och fina människor. Idag har vi varit på barnhemmet för att ta bilder på alla barn, spela in en film till eleverna i Magnarp och för att kolla att bygget går som det ska. Det gick inte riktigt så smidigt som vi tänkt oss, men det gör det aldrig i Afrika. Vi kommer inte alltid överens med de som styr barnhemmet och alla försöker så gott de kan för att lura oss på pengar, i dagens fall både byggarna och socialarbetarna.

Påväg hem var både jag och Michelle som åskmoln. Det tar på krafterna att hela tiden mötas av människor som försöker utnyttja. Lägligt nog gick jag in på Linneas blogg http://www.oegonbadskopp.blogg.se (en svensk tjej som bor i Matanana och håller på att starta barnhem och skola där) och läste en post som gav mig ny energi! Hon gjorde en så bra liknelse mellan att försöka göra skillnad här med en afrikansk bussresa - det går långsammare än långsammast och man kommer stöta på många gropar och hål på vägen som får allt att skaka, men man måste hålla ögonen på målet. Fastän att det går långsamt, är svårt och kräver mycket tålamod så går det faktiskt framåt. Vi måste komma ihåg att vi gör det här för barnens skull och att det är deras framtid som står på spel. Vi är lyckligt lottade som har Elizabeth, Joseph med oss i det här. Utan dom tror jag inte att det hade varit möjligt.

Så som busschaufförerna säger när det är dags att fortsätta köra - Twende!

Det här är troligtvis hundrafemtioelfte gången som jag väcks vid böneutropet klockan 05 på morgonen och sen inte kan somna om. Börjar bli aningen tröttsamt att bo nära en moské.

För tillfället är det fullt hus här hos oss. Australienarna, kenyanerna, svenskarna och tysken under samma tak = massa disk. Tack gudskelov för diskmaskinen. Igårkväll åt vi tacos i väntan på att två som ska gifta sig skulle komma hem efter en lång dags bröllopsplanering, men dom fastnade i trafiken på grund av regnet. Detta jävla regn.. Istället slängde alla sig i den stora soffan och kollade på "The blind side". Himla mysigt.

Idag åker vi till Rangala i 3 dagar för att hälsa på familjen. Ska till en by som heter typ zooba, eller soba, och hälsa på Elisabeths föräldrar och även en sväng till Busia för att se till att bygget är klart, betala löner och fylla på matförrådet innan vi åker hem.

Hem hem hem. Familj och vänner, jag saknar er. Men jag saknar faktiskt maten mer.. Frallor med ost, sylt, keso, avokado, gurka, tomat, rödbetssallad. Mhhmmmmm. Det kommet sitta fint i magen. På tal om frukost så är jag vrålhungrig. Köket, här kommet jag.

Det har gått lite för lång tid sedan senaste uppdateringen. Hade velat skriva ner varenda dag i minsta lilla detalj men det hade nog ingen orkat läsa så det får bli en kortfattad version.

De senaste veckorna har vi varit en del på barnhemmet JC där vi bestämt oss för att riva och bygga nytt tak eftersom det som är där nu är ruttet och läcker in. Vi har köpt material och förhandlat om priser med byggkillarna och imorgon är det äntligen dags att börja riva. Vi har fått följa med på hembesök hos barnen som bor på hemmet vilket nog är något av det hemskaste men också mest givande jag gjort under hela resan. Vi träffade familjer som bor ca 8 stycken i en liten lerhydda och som är helt utan inkomster, vi körde långt ut i ingenstansland, fastnade i gyttja och fick putta loss bilen och gå långt ut genom fält för att sedan hitta en by där det aldrig någonsin varit vita människor på besök förr. När vi skulle gå därifrån hade vi ca 15 personer som följde efter oss och kollade på oss som om vi var utomjordingar och en liten flicka började till och med gråta när hon såg oss för att hon var så rädd. På St. Joseph Secondary som vi besökt en del har vi bestämt oss för att betala golv till de 4 klassrummen - eftersom skolan ligger i ett träsk så svämmar det över varje gång det regnar vilket under regnperioden är varje dag. Vi har även haft flickorna från familjen här i huset några nätter. Första kvällen frågade de oss hur man spolade i toaletten och kranen och när vi visade dom så kollade de på varandra med ögon stora som tefat. Vi har även varit en sväng på Victoriasjön och spenderat 3 dagar i Masai Mara med 3 svenska tjejer vi träffat här. Besökte en Masai-by och fick se massor av lejon, elefanter, giraffer osv - paradise!

Nu är det bara 2 veckor tills vi sätter oss på bussen till Nairobi för att ta flyget hem till Sverige igen. Ibland längtar jag så jag nästan spricker och ibland får jag en stor klump i magen av ångest. Inget hemma kommer bli detsamma efter den här resan. Jag kommer inte vara densamma. Jag saknar de närmsta så obeskrivligt mycket men det är här jag vill vara. Här är jag mig själv och här mår jag bra. Det kommer aldrig gå att beskriva för andra vad man varit med om och vad man känt för allt här. Under de 3 senaste månaderna har jag fått uppleva allt det jag hoppats på och så mycket mer. Jag har träffat så många människor som jag beundrar och älskar och att åka ifrån alla barnen kommer vara så mycket svårare än det var att säga hejda till alla där hemma..