Innan jag åkte var det många människor som påstod att jag skulle komma hem som en helt ny människa vilket ibland gjorde mig lite irriterad. Att få åka till Afrika, lära känna kulturen och få chansen att hjälpa människor här har varit min dröm sedan jag var ca 13 år gammal och därför ansåg jag väl att jag redan besatt de värderingar och tankar som ofta kommer med en sån här upplevelse. Redan på flyget träffade jag Isis som också skulle vara i Matanana i 6 veckor. Tursamt nog satt vi bredvid varandra och kunde därför stilla varandras nervositet en aning. Hon berättade att hennes vänner hade sagt det exakt samma och vi skrattade åt hur osannolikt det var att man skulle förändras på bara några veckor.
Jag åkte hit med förhoppningar om att få hjälpa till och bidra med något som kunde förändra situationen för människor här. Redan efter 2 dagar förstod jag att det inte riktigt skulle bli så. På den 10 timmars långa bussresan från Dar såg man lerhydda efter lerhydda och barn efter barn vid vägkanten. Det var så mycket värre och så mycket mer människor än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig och tanken på att det här bara var en endaste väg genom ett av Afrikas alla länder var, och är fortfarande, svindlande.
När vi kom fram till gården möttes vi av Ewout, Salome och resten av storfamiljen, och såklart alla de fina barnen! Med en gång kände man värme och samhörighet och i jämförelse med det vi sett på vägen dit framstod det som ett afrikanskt paradis. På kvällen åt vi för första gången kvällsmat framför elden tillsammans med de ca 40 afrikanerna som bor eller jobbar på gården. När alla ätit upp satte de igång med musik, sång och dans. Det kändes helt fantastiskt att tänka: här sitter jag under ett halmtak framför elden mitt ute i ingenstans på den afrikanska landsbygden bland alla dessa människor och lyssnar på deras härliga musik! Det var första gången på länge som jag också kände att det inte fanns någon annan plats i hela världen som jag hellre skulle vara på just då.
Dagen efter skulle vi ta dala-dalan (den lokala bussen) in till Mafinga för första gången. Vito, en av ungdomarna som bor på gården, skulle uppträda på en klubb vilket vi självklart ville se. Denna dag skulle vi lära oss att tid inte överhuvudtaget existerar här. Vi väntade på bussen i 2,5 timme innan vi bestämde oss för att beställa en taxi som vi fick vänta på i ytterligare en timme. Jag trodde aldrig att det var möjligt att känna så stark kärlek för Skånetrafiken och SJ som jag gjorde just då. När vi väl kom fram sa de att hans uppträdande skulle vara någon gång mellan 22-01 istället för 20. Vi bestämde oss för att äta och fick vänta i över 1,5 timme på lite kyckling och pommes. Vid det här laget var jag inte nära på att gå i taket, jag var redan långt igenom det. Jag och Martina tog en taxi hem istället, trötta och irriterade.
Under resan har tålamodet testats om och om igen. Under en lång tid hade jag fruktansvärd hemlängtan just eftersom jag saknade rutinerna man har hemma. Jag var fast besluten om att det här inte var min grej och att jag skulle söka till någon ingenjörsutbildning istället för globala studier eller fred och utveckling när ansökningarna öppnade. Ofta känns det som om människorna här inte vill bli hjälpta vilket beror på att deras livsstil och beteenden sitter så djupt rotade. Det går inte att säga: testa gör såhär istället, det är lättare och bättre. De kanske testar en gång eller två men sen återgår dom till deras egna metoder. Det gjorde mig riktigt förbannad till en början. Linnea, en av de svenska tjejerna som bor här (kommer berätta mer om dom sen), försökte förklara för mig att i Afrika är det antingen baby steps eller inga steps alls vilket för mig var helt ofattbart. En dag ringde jag hem till mamma och grät. Jag sa att jag hatade Afrika och att jag inte passade in här, att allt var helt hopplöst eftersom de tänker "hakuna matata" vad än för problem de stöter på och inte ens kan passa tider. Det kändes lite som om någon stuckit en nål i min rosa ballong och sparkat mig i magen när jag tänkte på hur dum jag varit som trott att jag skulle kunna göra någon skillnad här. Jag funderade ärligt talat på att ta ett tidigare flyg hem och fick be henne påminna mig om varför jag var här och hur mycket jag velat åka. Hon sa till mig att försöka stanna tiden ut och inte ge upp, "du kanske till och med kommer börja tycka om stället och sakna det när du åkt därifrån". Det fick mig att sluta gråta och börja skratta istället. Chansen att det skulle hända kändes ungefär lika stor som att jag skulle lära mig att flyga.
Nu sitter jag här på Zanzibar, en av världens vackraste platser, och längtar ironiskt nog tillbaka till lilla Matanana ändå. Jag saknar de små detaljerna som att borsta tänderna under den afrikanska stjärnhimlen, att hälsa på människorna uppe i byn, att poppa popcorn över elden, att tända några ljus på kvällen och sitta ute i trädgården och prata om allt och ingenting med de andra volontärerna, att hjälpa till med disken och att leka med barnen. Jag skulle inte säga att jag är en helt ny människa efter de här veckorna men jag är nog en lite, lite bättre och gladare version av mig själv. Att inte behöva tänka på tiden har fått mig att börja smaka på maten istället för att slänga den i mig utan att tugga och jag ligger inte längre och kliar mina ben blodiga om nätterna för att jag är stressad över framtiden. Istället lever jag i nuet och njuter av att vara här. För första gången på flera år litar jag på att jag kan lösa vad än för problem som kommer i min väg. Efter att ha sovit på en tunn madrass i flera veckor svär jag heller inte längre åt kudden för att den inte ligger sådär perfekt som jag vill att den ska göra utan somnar utan att ens tänka på det. Jag irriterar mig inte på småsaker, ställer inte lika höga krav på mig själv och min omgivning och det känns som att man lär känna en ny del av sig själv som man inte haft tid att utveckla hemma i Sverige.
Det känns så löjligt att jag kom hit och trodde att jag skulle förbättra Afrika när det i själva verket är Afrika som har förbättrat mig. Det jag har kunnat ge av mig själv här har inte varit mycket men allt jag lärt mig av människorna, historier de berättat och minnen som vi har ihop är väger mer än guld. Det lägger en grund att stå på som förhoppningsvis kommer byggas på ännu mer. Jag älskar Sverige på så många sätt och det kommer jag såklart alltid göra. Jag kommer inte sluta unna mig kläder, god mat och roliga utekvällar men jag kommer definitivt uppskatta det mycket mer än jag gjort tidigare. Framförallt har jag också lärt mig att uppskatta min familj och mina vänner. Fastän att det är kul att lära känna nya människor så finns det inget bättre än mina stjärnor där hemma som kan mig utantill och som talar samma språk med samma humor. Jag är verkligen glad att jag stannade i Matanana tiden ut och gav det den tid det tog att bearbeta allt och även att jag har 8 veckor kvar med Michelle innan det är dags att återvända hem.
Vi är nu på plats på Zanzibar! Här är helt underbart, jag skulle kunna stanna hur länge som helst. Det känns jättekonstigt att ha lämnat Matanana och alla människor där. Den dåliga uppdateringen beror inte endast på att jag inte haft mycket internet, anledningen är snarare att jag inte vet hur jag ska skriva ner allt det jag upplever och är med om här i en sammanhängande text. Fastän jag försökt så kunde jag aldrig föreställa mig hur det skulle vara att leva här en längre tid och de tankar och funderingar som väckts är på många sätt helt annorlunda mot vad jag väntat mig. Under en rätt lång period har allt verkligen känts totalt hopplöst. Barnen här har varit med om så fruktansvärda saker som är för hemska för att kunna ta till sig och förstå. Alla problem här sitter så djupt rotade, det beror inte bara på brist på pengar och kunskap utan det är så mycket mer. Det har tagit tid att ta in allt och kulturchocken la sig inte ordentligt förrän för ca 2 veckor sen. Nu när man förstår mer hur saker här fungerar och varför så ställs allt i ett helt annat ljus. Istället för att se allt som inte fungerar och allt som är fel så börjar jag se de fina sakerna som egentligen lyser så mycket starkare. Jag älskar människorna som skrattar, dansar och sjunger fastän de är fattiga och sjuka. Jag älskar kulturen som är så mycket mer öppen, positiv och levande än den svenska. Jag älskar att sitta nere vid elden efter kvällsmaten och lyssna på de afrikanska trummorna. Jag älskar att barn och vuxna behandlar varandra med respekt och visar varandra omtanke. Jag älskar bergen runtomkring som får det att kännas som om man ser ut över hela Afrika. Jag börjar till och med börja tycka om bönor och ugali (majsgröt) som vi ätit flera dagar i rad eftersom det inte funnits pengar till annat på gården. Det känns som om en del av mig hör hemma här medan en annan del hör hemma i Sverige. Bättre än så kan jag inte beskriva det. Jag är så glad och tacksam för att jag får träffa alla dessa människorna och för att dem låter oss lära känna deras kultur och livsstil. Förhoppningsvis åker jag tillbaka dit en runda nästa år.
Det ska bli riktigt härligt med en vecka här på stranden! Har precis tryckt i oss varsin pizza som lätt var något av det godaste jag någonsin ätit och imorgon ska vi kolla upp lite mer om vad som finns att göra här! Tänkte ta en runda till Stone Town och sen är här några västerlänningar som håller i dykkurser, får se om vi vågar! Haha. Hade så gärna lagt upp bilder men internet är så j****vla långsamt. Får se om det blir bättre senare i veckan!
Nu har vi äntligen varit iväg på safarin! Vi sov i ett plåtskjul mitt i parken utan säkerhetsstängsel runtom och under natten kunde man höra alla djur utanför! Vi hade en eftermiddagstur och en morgon/dagstur och fick se mer än vi någonsin vågat hoppas på eftersom det egentligen är lågsäsong för safari nu under regnperioden. Vi fick bland annat se både lejonhanar, honor och en liten unge på bara 5 meters avstånd, krokodiler, flodhästar, impalor, babianer, giraffer, zebror, vårtsvin och det bästa av allt - vi var nära att bli attackerade av två elefanter!! Fyfan vilken adrenalinkick! Utan tvekan det coolaste jag någonsin varit med om! Jag har aldrig tänkt på elefanter som speciellt farliga men tydligen är den vanligaste olyckan i nationalparkerna att människor blir nertrampade av dom. Därför satt hjärtat i halsgropen när vi fick syn på en hona och hennes unge som började springa efter vår bil i full fart! Jag hoppas verkligen att det blir en tur till Masai Mara med Michelle i maj för vi fick varken se bufflar, noshörningar, gaseller, leopard eller gepard.
Idag åker jag och Isis, en av volontärerna, tillbaka till Matanana medans de andra åker hem eller vidare till kusten. Häromdagen fick vi veta att det inte kommer några nya volontärer nu i mars så det kommer kännas konstigt att bara vara 2 kvar när vi haft fullt hus i 4 veckor. Som tur är har vi har bara lite mindre än 2 veckor kvar innan vi åker till Zanzibar och solar och badar i en vecka!
Internet är tyvärr för dåligt för att få upp några bilder, får välja ut de bästa när jag kommer åt något bättre!
Hej allihopa! Efter nästan 3 veckor har jag äntligen fått tag på Wifi så jag tänkte dela med mig av lite info:
Vi är 10 volontärer som bor ihop i ett hus en bit från gården där barnhemmet ligger. Vi har varken el eller rinnande vatten så för att duscha eller tvätta kläder måste vi gå till brunnen och fylla en spann som är löjligt tung att bära. Av denna anledning duschar man bara ungefär en gång i veckan. (Man vet att det är dags när håret ser ut som ett smörpaket.)
Om jag får lov att vara helt ärlig så trodde jag att jag skulle bli skinny här. Det kommer jag INTE bli. Snarare raka motsatsen. Den enda mat som finns att äta är vitt bröd, friterat bröd, pasta, potatis, ris, majsgröt, pannkakor och framförallt - Snickers! Om man har tur hittar man en gammal morot eller paprika längst ner i skafferiet att knapra på.
När vi kom hit fick vi som uppgift att bygga en lekstuga till barnen. Det verkade som en kul grej att göra fram tills att vi fick reda på att barnen redan har en lekstuga som de inte ens använder. Istället traskade vi iväg till Primary School och var med på några lektioner. Väggarna var mörkgrå, svarta tavlorna sönder, golvet hade fullt med stora gropar och nästan varenda glasruta var krossad. Så istället bestämde vi oss för att vårt projekt blir att fräscha upp salarna. Vi målar om, spacklar, fixar nya tavlor, skriver och målar lite motiv på väggarna och sätter dit nya rutor.
Byn vi bor i ligger 10 timmars bussresa ut på landsbygden. Varje morgon möter man samma människor som vallar sina getter och kossor, man äter samma frukost, utför samma arbetssysslor, äter samma lunch och sen går man tillbaka till huset. När vi är lediga försöker vi sysselsätta oss med att spela kort, kubb eller spökboll, gå till affären och köpa snickers, läsa böcker, sola och drömma om maten hemma i Sverige. Förra helgen hade vi även lite fest! Vi fixade tacos, öl, cider och vin, spelade trummor och gitarr med afrikanerna och sen - hör och häpna! - drog vi till en afrikansk pub! Puben var en lerhydda, precis som alla andra byggnader här, och VEVADES igång med en bilmotor för att få ljus och musik! Gissa om vi skrattade när det började brumma efter att de hällt i bensinen. Fastän att det var varmt, trångt och luktade äckligt så hade jag en av de bästa utekvällarna på länge.
Den här helgen spenderar vi i Iringa, ca 3 timmar från Matanana, för att duscha ordentligt, äta god mat och gå på marknaden. Igårkväll tog afrikanerna med oss till en klubb nära hotellet och idag har vi strosat rundor på stan. Har massor med mer att berätta men jag vill spara på godbitarna tills jag kommer hem!
