Idag gick jag in och läste igenom några inlägg här på bloggen för första gången på ett halvår. Jag kan knappt förstå hur långt vi har kommit sedan dess.
Jag är tillbaka i Kenya för tredje gången. Sammanlagt så är jag inne på min sjätte månad i Afrika. Fortfarande så känns det som att kasta sig in i en annan värld när man kommer hit. Ändå känns det som mitt andra hem nu. Mitt andra hem med helt andra kulturer, fantastiskt bra och fruktansvärt dåliga dagar, en underbar familj och inspirerande vänner, känslomässiga bergochdalbanor och ständigt nya intryck.
Ikväll är vi i Kisumu. Jag sitter på hotellets balkong och tittar på den vackra solnedgången över Viktoriasjön. Arbetet under den här resan har gått ut på att försöka sätta igång ett samarbete med en skola dit vi ska försöka förflytta barnen på Jesus Cares Orphanage. De senaste månaderna har vi försökt stötta barnhemmet med mat, medicin, skolavgifter och lite annat. Eftersom vi vet att barnhemmet ägs av ett korrupt par så har vi skickat Joseph och Elizabeth, familjen som vi bor hos, för att sköta alla inköp. Vi har inte skickat en krona till barnhemmets konto vilket har väckt irritation och detta har barnen, hur konstigt det än låter, fått lida för. Child Ministry har tidigare försökt stänga ner barnhemmet då även de vet att barnen far illa där. Dock har det inte funnits någon annan plats att placera dessa 30 barn. Därför har vi nu valt att gå en annan väg och kommer istället se till att barnen får gå på en internatskola dit barnskötaren också följer med. Vi vill börja få pengarna som vi får in att gå runt och håller därför på att starta en kycklingfarm som kommer generera pengar till skolan. På så sätt får barnen mat, medicin och sjukvård, hela kläder och annan omvårdnad utan att behöva betala skolavgifter.
Vi har mycket kvar att göra innan vi åker hem till Sverige om en vecka. Möten med advokat och andra människor vi arbetar med, detaljer att gå igenom och papper att reda ut. Jag ber till övre makter att allt ska gå vägen. De fyra senaste veckorna har varit intensiva och jag känner att energin börjar ta slut. Igår såg vi en brutal misshandel av en man som blev slagen medvetslös. Rakt framför ögonen på oss. Han hade försökt sno en mobiltelefon. Det tog sista knäcken. Ett långt samtal med min fina pojkvän gav mig tillbaka den lilla extra energin som kommer behövas de sista dagarna.
För er som vill följa arbetet mer så håller vi på att göra om hemsidan, som snart kommer vara klar. Vi försöker också uppdatera med den information vi kan på organisationens blogg och facebooksida. Till er som stödjer oss med uppmuntrande ord och ekonomiska bidrag - TACK! Ni förstår inte hur mycket det hjälper och betyder!
