Julia TS

Jag spenderar min morgon i soffan med min gråa lilla hårboll på magen framför Hotell Rwanda. Jag har berättat för många om det politiska valet som kommer hållas i Kenya den 4:e mars. Detta skrämmer mig verkligen eftersom det senaste valet, som hölls 2007, ledde till att tiotusentals människor mördades. Det som hände påminner till viss del om det som hände i Rwanda fast i en mildare grad. För er som vill veta mer om detta får ni gärna läsa ett inlägg av Michelle här http://michellesvantesson.blogg.se/2013/january/varning-kansliga-lasare-las-inte.html#comment">http://michellesvantesson.blogg.se/2013/january/varning-kansliga-lasare-las-inte.html#comment">http://michellesvantesson.blogg.se/2013/january/varning-kansliga-lasare-las-inte.html#comment%3C/a%3E">http://michellesvantesson.blogg.se/2013/january/varning-kansliga-lasare-las-inte.html#comment där hon beskriver vad som hände.

Under valet befinner jag mig på trygg mark i bergen i Tanzania men Michelle däremot funderar på att stanna i Kisumu i Kenya. Alternativet är att hon åker till grannlandet Uganda under denna period vilket jag och många andra hoppas att hon kommer göra. Vi får se vad som händer men vi håller oss uppdaterade och är väldigt försiktiga.

Något många också frågat om är hur vi tänkt använda pengarna vi har samlat ihop. Att åka som vit kvinna till så fattiga länder är rätt ofarligt sålänge man åker med en organisation på en arrangerad resa vilket jag gör de första veckorna i Tanzania. I Kenya kommer vi däremot inte ha denna trygghet utan får då vända oss till befolkning och ambassaden vid frågor och oklarheter. Som vit antas man ha mycket pengar och därför är det lätt att man blir utnyttjad och lurad. Därför kommer vi inte berätta för någon om insamlingen till att börja med utan istället försiktigt höra oss för bland olika människor om vad det finns för sätt att gå tillväga. Vi vill att pengarna går till det de är avsedda för och inte hamnar i fel fickor vilket är lätt hänt i ett land där det råder korruption. Vi har alltså ingen exakt plan och inga raka svar på var, när, hur och till vem. Det blir en spännande utmaning!

Filmer som den här triggar alltid igång mig. Här ligger jag i min trygga soffa och ser på andras lidande genom tv-rutan och när jag blir skärrad, arg och ledsen finns alltid mamma och pappa här för att lugna mig (vilket de fått göra oräkneliga gånger genom åren). Hur ska det gå när jag är ensam i Afrika och det som tidigare bara varit film plötsligt är verkligheten runtomkring mig? Jag är beredd på att det kommer bli svårt och jobbigt på många sätt. Därför känns det bra att jag har Michelle och att det även kommer finnas andra volontärer på projektet som upplever precis samma sak. Förhoppningsvis kommer vi kunna stötta varandra men jag kommer verkligen sakna min trygga punkt här hemma när hemskheterna tränger sig på.